Rapport från havet

Torsdag 28 augusti 18:10

Oj, det var länge sedan jag skrev. Det är egentligen inte förrän nu jag inser hur dagarna flyter ihop. Rutinerna är de samma men innehållet varierar.

I tisdags kväll när vi gick på vår vakt gick det ganska lugnt till men vi skulle reva segel eftersom vi viste att det skulle blåsa upp. Vi ställer som vanligt upp oss vi åtta och jag går till ratten för idag går jag på som 2e rorsman. Strax innan nio säger styrman till mig att ansluta gänget som skall upp i stormärsen för att reva till tredje revet. Efter en liten stund börjar det vina runt oss där uppe och på en halv minut känns det som halv storm. Jag sitter tredje man från nocken och bomullsseglet är blytungt av vätan. När man revar segel skall man luta sig fram över råt, grabba tag en bit ner, dra det upp mot sig och lägga det under magen för att det inte skall åka ner igen. Sedan skall man surra fast det med råbandsknop. När vi börjar bli klara och skall dra oss in mot mitten upptäcker jag att jag inte får loss min säkring för den ligger under seglet. Nu är det bara att lossa på repet, flytta på seglet och knyta fast igen.

Man kan räkna med att det blåser ungefär tre gånger så mycket uppe på råt jämfört med på däck. Hela masten åker fram och tillbaka och det gäller att hålla sig lugn och inte fundera allt för mycket på vad man är. Andy som är längst ut på nocken sliter hårt men ändå har han, trots sina unga år, sinnesnärvaro att bry sig om oss. Är man sjösjuk eller rädd skall man klättra ner. Men alla stannar kvar och jobbar på.

När vi går av vid midnatt är alla oerhört trötta men också enormt nöjda och glada med sin insats. Två vakter har under åtta timmar arbetat hårt med att reva segel för att vår resa skall fortsätta säkert.

Onsdagen förflyter ganska lugnt men med mycket tungt arbete att reva segel. Vi är på väg mot Bornholm för att ligga för ankare över natten. Vi måste slå och två vakter hjälps åt. Det märks på alla att det sliter på musklerna. Jag har precis klättrat ner från stormärsen när Lasse kommer till mig och frågar om jag kan massera honom. Han har kraftig värk i vänster arm. Det slutar med att jag har en kö av folk som vill bli masserade och jag kommer inte ifrån på tre timmar. Då är jag så slut i min rygg och armar att jag knappt orkar röra mig. Det skall bli skönt att få vila ikväll.

En välförtjänt dusch och civila kläder på. Först ett parti backgammon med JoLeif, som jag vinner stort, mat och sedan är det hopp och lek för alla utom ankarvakten. Idag har Kennet verkligen överträffat sig själv med att göra världens godaste fisksoppa. Jag hoppar in i ett parti Canasta men när klocka blir halv tolv orkar jag inte mera. Hopp i bingen.

Torsdag morgon är det som vanligt uppställning klockan åtta och ankaret tas upp vid nio tiden. Jag och Mats är backisar den här förmiddagen så vi ser inget från russlet på däck. Vi lämnar läsidan av Bornholm och ger oss ut på ett mycket blåsigt hav. Vågorna går höga så vi går för revade segel. Idag är tröttheten påtaglig så jag tar en lång vila mellan två och halv fem.

När jag vaknar är tvätteriet i vår vakt i full gång. Fixa med tvätten, ärtsoppa och pannkakor och sedan lägga sista handen vid bildspelet som skall visas ikväll. Kulturdiktatorn Björn har alltid något på lut för oss. Efter förra veckans bildvisning har folk undrat om det blir något den här veckan också. Ljud och bild som jag kallar ”veckan som gått”.

Nu är klockan snart tio och fikan är på väg. Vindarna bär åt rätt håll och på däck är det lugnt. På kanondäck är det visning nummer två av kvällens film medan andra roar sig med diverse spel och umgänge. En sak jag lagt märke till är den väl utvecklade berättarkulturen. Folk tar sig tid till samtal och umgänge men framför allt berättas det många historier från de sju haven.

Imorgon kväll skall vi anlöpa Ystad och åter är det dags för den mer officiella sidan av Götheborg. Då är det nya jungmän som mönstrar på förutom en liten skara av oss ”gamlingar” som stannar kvar. Nu skall jag leta rätt på min tvätt. Rena strumpor. Aaahhh, vilken lyx.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there



Måndag 25 augusti 19:30

Det är inte mycket vind den här kvällen och vi går fortfarande för motor när vi blir purrade klockan 7 måndag morgon

Det blir fyra underbara timmar på vår första vakt. Det blåser bara 4 sekundmeter och vi kan sätta segel i lugn och ro. Det tar fyra timmar och för mig tre klättringar. Jag känner mig ganska lycklig när jag efter lunchen ligger på däck och njuter av de vackra seglen. Woody skall laga en tamp som håller på att gå av så jag får mig en lektion.

Jag skall påbörja något handarbete i dag och bestämmer mig för att tälja. Många har sytt sjömanssäckar av riktig segelduk i bomull men jag tar nog det på nästa resa. En liten vila, mat och sedan är det dags för kvällspasset. Idag går jag på vakt och resten av gänget trimmar segel. De två sista timmarna har de inget att göra så Dagge lär ut chanti sånger. Vi närmar oss en hårt trafikerad farled så mina två timmar som utkik innebär täta kontakter med vår nye styrman Anders.

Idag har det hänt mycket. Vi har en liten fågel som fripassagerare, en säl har simmat runt och betraktat oss men det största var när sjöräddningen kom förbi. Tre man med kamerorna i högsta hugg. Björn bjöd in de som snabbt fick de fram stegen som vanligen används av lotsen. När jag fick klart för mig att de verkligen skulle komma ombord frågade jag om jag kunde få gå ner till deras båt för att ta några bilder när vi hade så mycket segel uppe. Så jo, det blev en tur runt och jag fick ta bilderna jag aldrig trodde jag skulle få tillfälle att ta. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna.

Nu är det tisdag och om 25 minuter gå vår vakt på. Dagen har varit lugn. Jag har målat dörrar, ätit lunch, fixat iväg bilder till Kristin, ordnat med en lista på vakterna till Björn och sedan sovit en stund. Sjön kräver sin vila.

Midskepp har börjat bärja segel och vi skall ta vid där de slutat. Vi befinner oss utanför Polen men skall slå för att börja ta oss hemåt.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there




Söndag 24 augusti

Klockan 18 stod bussen och väntade på oss. Vi får lära oss att Karlskrona var en liten by innan någon klok kom på att här skall en stad med tillhörande skeppstillverkning ligga. Torget är Sveriges största men inte konstruerat för någon torghandel direkt utan för militärparader och uppställning. Precis som i Göteborg ligger Tyska kyrkan i direkt anslutning till Ostindiekompaniet.

Vi åker in till militäranläggningens gamla delar där det ligger 15 torrdockor eller bäddar som det kallas. Det är kollosalt stora träbyggnader där väggarna kunde monteras av och på allt efter behov. När ett fartyg var färdigt monterade man loss en gaveln och skrovet rullades ut. Repslagarbanan är imponerande med sin längd på 1000 fot. Här arbetade hantverkare från alla skrån. För att bygga ett träskepp behövs mellan 40-50 kompetenser. Och så gick det också till när Götheborg byggdes. Problemet förr var att ingen kunskap var dokumenterad vilket gjorde att varje båt var som en ny uppfinning. Man hade ännu ingen serietillverkning. Men det började man med i Karlskrona vilket var en konsekvens av att man började dokumentera och även utföra tester i hållfasthet.

Vår guide är oerhört duktig, påläst och tvärvetenskaplig. Synd att regnet öser ner annars hade jag nog velat höra mera. Men nu är det buss tillbaka, dusch och sedan är vi ett gäng som åter tar oss till Fox and Ancor. Alla är glada men trötta så ölen påverkar de flesta mer än vanligt. Haidi bjuder på en shot, jag bjuder tillbaka och när jag har druckit upp min öl känner jag mig nöjd. På vägen ut upptäcker jag att discot har dragit igång så jag går tillbaka till gänget för att få med mig någon på dansgolvet. Jag avverkar två kavaljerer innan jag tar mitt paraply och går hem.

Midnatt och det är lugnt i hamnen. Landgångsvakten och jag pratar en stund. På kanondäck sitter några och fikar. Mannes yngsta är på besök. Hon har precis flyttat hit för att påbörja sina studier.

Jag har upptäckt att enda stället som jag kan skicka sms från är min koj. Märkligt med tanke på att det är två våningar ner i båten. Men äntligen får jag iväg lite text till nära och kära.

07:00 kommer vakten och väcker oss. Hon informerar att det häftigaste som hänt i natt är när landgångsvakten tagit en av bilarna och kört till bajamajorna (10 meter bort). Då är man uttråkad. Klockan åtta går vi i babord på vakt. Jag och Rickard tilldelas backis tjänsterna. Stå i byssan när vi ligger till kaj är en baggis. Båten är ju stilla. Värre var det igår när jag var i land och jag blev illamående av allt gungande. Oj vad fort kroppen vänjer sig.

Plocka undan efter frukosten, diska, diska och diska. Plocka fram 10 fikan. Plocka undan och diska. Det är öppet skepp fram till 20 och vid 18 börjar man förbereda för avgång. Det är pompa och ståt den här gången också. Uppställning vid relingen, vi tackar Karlskrona och Karlskrona tackar oss, JoLeif och Dagge leder chantisången medan vi väntar på lotsen och vi blir ännu en gång applåderade när vi kastar loss. Kanonerna avfyras med åtta skott.

Åter till havs. Det har varit mysigt med en landstigning men samtidigt lite jobbigt när ens hem invaderas av alla besökare. Å andra sidan är jag glad för alla besökare som faktiskt bidrar till att göra den här resan möjlig.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there

Lördag 23 augusti 13:32

Igår eftermiddag ankrade vi. Alla manövrar ombord kräver en hel del förberedelser. Det brukar gå till som så att båtsman styr och vi andra utför order. Woody var nere och lossade ankaret och såg till att det hade fritt svängrum. Sen skall tampar och annat löst fixas.

Att ligga för ankar har sina fördelar. För första gången sedan jag klev ombord äter alla vakterna tillsammans och helt plötsligt upptäcker jag människor jag inte sett sedan Kalmar. Woody får för sig att tillsammans med några andra, sätta skeppsbåten i sjön och segla till land för att handla. Vi som ligger på däck och vilar i solen tittar på när tampar och snören åter tas fram och strax är de iväg med skeppsbåten med logart segel. Det finns en till med spri segel. Hel plötsligt utbryter krig med vattenpistoler, schackbräden och handarbeten kommer fram. Lugn och vila. Senare på kvällen samlas folk i små klungor, det sjungs sånger, gitarrer och munspel underhåller och sist men inte minst berättas det historier från de sju haven. Den ena värre än den andra men de som fascinerar mig mest är de från Götheborgs seglats till Kina.

Vaktordningen är ändrad. Eftersom vi ligger för ankar har vi bara två ankarvakter i tjänst. Alla andra är lediga fram till lördag morgon då det är uppställning för alla klockan 8. Nu är det förberedelser inför ankomsten till Karlskrona klockan 17. Fallrepet skall ställas fram på däck, fendrarna skall pumpas upp och allt annat som skall fixas. Alla fejar och står i. Vid fyratiden tar alla på sig tidstypiska kläder inför ceremonin. Småbåtar möter upp och följer oss på väg till hamnen.

Jag klättrar högst upp i masten för att ta lite bilder. Det är en hissnande känsla när jag 40 meter uppifrån ser vår båt följas av stora och små båtar, kajen som är full av aploderande Karlskronabor och när kanonerna fyras av. Jag får ståpäls när jag tänker på hur det kan kommer att kännas när vi komma hem till Göteborg om två veckor. Kapten och superkargören går i land, så hålls det tal och orkerster spelar. Dagge och JoLeif leder sången och solen skiner. Kan det bli bättre.

Min vakt är nu ledig fram till söndag morgon kl 8 så nu är det dusch och uppfräschning för alla vill komma i land och ta i alla fall en öl. Uppe på däck har tre av våra sponsorer en samling med musik, mingel och tilltugg. Nere i skansen är det fullt pådrag med smink, hårfix och parfymer men till slut är alla färdiga och vi intar staden.

Vi tar oss till Fox and Ancor. Eller rättare sagt vi intar stället. Det tar inte många minuter innan historieberättandet är igång. Man blir verkligen som en familj och det på oerhört kort tid. Björn bjuder mig på en omgång som tack för klippningen och jag bjuder tillbaka som tack för att jag fick klippa honom. Li 24 år, som för kvällen har svidat om till klänning, berättar att hon om en vecka börjar son kaptens utbildning. Det börjar bli fler kvinnor i befälsställning på sjön. VI har ju haft Pernille ombord som styrman och hon berättar att kvinnor får jobba hårdare och bevisa mera i den här branschen. Hmmm…

00:01 släcker jag ljuset. Ungefär som när vi är till havs känner de flesta i min vakt att vi börjar krokna runt midnatt när vi vanligtvis blir avlösta och alla skyndar sig till kojs. Nu när Karin har mönstrat av har jag ärvt hennes fasta koj nr 6. Märklig sömn blev det. Vaknade titt som tätt av att det inte gungar som jag blivit van vid. Hängkoj är faktiskt superbra bara de var lite bredare. Och hade jag inte haft så ont i höften hade jag behållit min koj nr 9. Förutom att ärva Karins koj har jag också fått ärva hennes kramare Manne. Manne är timmermannen ombord. En underbar norrlänning som alltid har ett leende på läpparna. När man lever som vi gör här ombord, och jag kan tänka mig att det är ännu mera speciellt på långa seglingssträckor, blir den mänskliga kontakten oerhört viktig. Både mentalt och fysiskt.

Frukosten plockas undan kl 08:00 så jag har ställ klockan på ringning till halv åtta. Vädret har blivit sämre och regnet tilltar. Idag skall jag bara ta det lugnt och ta en lur efter lunch. Men innan dess måste jag ge mig ut i civilisationen och köpa ett par nya sandaler. Mina är så trasiga nu så jag känner mig inte säker, varken på däck eller när jag klättrar i riggen. Alltså är det shopping i Karlskrona som gäller. En kvinna från kommunen som visade oss vägen till restaurangen igår berättade att staden ligger på en ö. Om man står på torgen har man ungefär 500 till havet runt om. Vet inte om det stämmer eller om jag uppfattade fel men det känns längre. Framför allt inser jag att min kropp har vant sig av med att promenera. Båten är 46 meter lång så man går inte så långa sträckor åt gången. Men det känns skönt att få sträcka på sig och ta ut stegen.

Det är fullt med folk överallt och jag handlar det jag måste: Stadiga sandaler, kjol och tröja till min födelsedag om en vecka och en present till Björn. När han bad mig klippa honom för några dagar sedan fick jag sax och en borste i handen. Hur lätt är det att klippa en kort frisyr då. Så han skall få en kam av mig.

Nu börjar klockan närma sig 12 och magen vill ha lunch. Tillbaka till båten med lättnad. Det är alldeles för mycket folk på stan. På båten är det full rulle. Trots det myckna regnandet är det packat med besökare ombord. Alla blir lika besvikna när de inte får se hur vi bor men vi som bor här uppskattar det. Berättade för Maria om känslan och hon skrattade. En annan sida av det hela är att vi faktiskt är 30 personer som bor och sover i samma skans, och så tycker jag det är mycket folk på stan. Men som Manne säger, de 30 är ju min familj nu.

Eftermiddagen framskrider lugnt för oss lediga. En del passar på att vila, andra är på stan. Klocka 18 har vi möjlighet att åka med på en guidad tur i runt Karlskrona. Sen intar vi stan igen.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there


Torsdag 21 augusti 14:09

Midskepps brandrondsvakt väcker oss super bra. Han berättar att det har blåst upp under natten så de har revat lite segel. Det blåser ca 14 sekundmeter, klart väder och vi har siktat land. Har rekommenderar vindtätt på överkroppen, räknar ner från tre och lampan tänds obarmhärtigt. Snabbt ner från hängkojen för vi har bara en toa i vår skans. Det har gungat mycket i natt men jag har sovit relativt bra ändå. På med kläderna och upp för att känna på vinden.

Midskepp håller på att bärga klyvaren som har fått en rejäl reva. Lars och Karin skall ta sig an och sy ihop den. Lars har gått som lärling hos en gammal segelmakare och är på den här turen den som sköter nål och tråd ombord. Karin för resten, hon och jag bor på samma gård i Göteborg. Vi har aldrig sett varandra tidigare men här är vi nu och går samma vakt. Världen är liten.

Frukosten är ljuvlig. Fyller på koppen för att ta med upp på däck. Men precis när jag skall ta på mig tröjan kommer Kennet och jag råkar stöta till honom så han får det heta kaffet, från den egna kommen, på handen. Just i den stunden visar sig hans morgonhumör. Kennet är killen med det ständiga leendet på läpparna, som ständigt levererar den godaste maten och som igår slog två i simultan-schack. Men nu är det som sagt bäst att hålla sig borta från honom.

När vi skall ställa upp för vaktbyte visar det sig att Hanna har gjort sig riktigt illa i ryggen så Karin, läkaren ombord, och jag hjälper henne till sängliggande med liten tillsats av smärtstillande.

När jag till slut kommer upp på däck visar det sig vara lugnt så de flesta av oss får fortsätta med underhållsarbetet. Capstan skrapar och målas om, dörrarna på kanondäck skall målas om och konsekvensen är att man har målat över text på två dörrar. Maskinrum och nödgenerator skall skrivas med sirliga bokstäver. Uppdraget av det sistnämnda har gått till mig. Det är ett roligt och ärofullt uppdrag men jag inser ganska snart hur svårt det är. Det skall alltså målas vackra, tunna bokstäver med lackfärg medan hela stället gungar.

Vi börjar närma oss land och har bärgat en del segel för att vid fyratiden i ankra. Eftersom det är så lite segel uppe blir hon svår att styra så man har dragit igång motorerna för att ge lite bättre styrfart. Imorgon skall vi anlöpa Karlskrona 17:00 och redan har en del börjat planera vad de skall göra när de kommer i land. Några få kommer att mönstra av men de allra flesta skall vidare till Ystad. Manne och Björn har skrivit en shoppinglista på saker som behövs för underhållet. Jag skall följa med och skaffa en fin pensel till de sirliga bokstäverna.

Efter lunchen, som idag består av lasagne, är det en lugn stund för oss. Midskepp dröjer sig kvar för Björn, båtsman, skall ha lektion för de om tjära vid kvart över två. Manne, vår timmerman, sätter sig på däck och rengör lite verktyg och Lasse och Karin står i fören och börjar förbereda för att sy ihop revan. Det är sådant alla gör på sin lediga tid. Pysslar och sköter om båten. Till och med Woody har kommit ner från masten för vila. Han kommer från Pensylvania men arbetar här som båshalva (assistent till båtsman). En ung kille som är en riktig entusiast. Vi pratades vid en stund igår och han brinner verkligen för den här typen av segelfartyg. Fast det gör ju resten också.

JoLeif, mastkappare för styrbord, visar sig ha seglat på det här viset i 12 av sina 32 år. När han inte är till sjöss är han lärare i folkdans i Norge. Han träffade sin käresta under Kinaresan på etappen till Brasilien. Hans bror hade träffat sin flickvän här och Karin har träffat sin Björn här. Enligt JoLeif är det många som har träffats av kärleken här ombord. Inte så konstigt egentligen. Är det någonstans som man verkligen får tillfälle av på riktigt lära känna varandra så är det på ett sånt här ställe. Dåligt morgonhumör, humor och empati kan varken gömmas eller låtsas om. Här visas allas verkliga jag.

JoLeif och jag pratade just om vilken underbar mentalitet det är ombord. Alla måste verkligen hjälpas åt för att det skall fungera i krissitutioner. Men också när sjösjukan sätter in eller ryggarna pajar är alla omhändertagande och förstående. Det är ett starkt hierarkiskt system som råder när det är allvar men när krisen är över kommer kramarna haglande.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there



Onsdag 20 augusti 19:30

Tisdag efter middag visar Björn filmen Till Kina och hem. Ända tills jag såg filmen tyckte jag att det här var äventyret. Ha! Det här är ingenting i jämförelse. De här människorna har SEGLAT!!!! Vi ser bildbevis från när vågorna verkligen går höga utanför Spaniens kust, vindarna tar tag i seglen och regnet öser ner. Ändå står jungmännen mer än 30 meter upp och revar segel. Att reva segel är ingen lätt match när det är stilla på havet. Man skall klättra upp, stå och balansera på en lina medan man drar seglet bitvis och lägger under magen för att sedan binda ihop med kirurgknop tajt mot råt. När jag var uppe igår kväll gick allt det här lugnt till. På filmen, och i verkligheten gjorde de det när stormen ven. Imponerande.

När vi hade gjort färdigt på däck har Dagge lektion med oss. Hur båten är konstruerad med master, stag, vant och allt annat som gör att skutan sitter ihop. Jag är så oerhört imponerad av våra mastskeppare. Alla tre är unga men får oss att göra precis som de säger. Dagge är bara 23 men besitter redan en ledares egenskaper. Lugn och stabil i alla lägen. Lisa är till yrket sjuksköterska verksam inom thoraxintensiven på Sahlgrenska och JoLeif…. Honom vet jag inte något om som privatperson men han sjunger alltid schantis när ha vill att hans vakt skall ta i.

Natten har varit lugn och det var bara tröja som behövdes idag när vi gick upp på däck. Sedan var det hårt arbete med att reva och sätta segel om vart annat. När vår vakt gick av vid 12 sa Dagge med lyckliga ögon att det hade varit en härlig vakt eftersom det hade varit mycket segelarbete.

Idag kände jag mig riktigt stark och orkade ta i ordentligt. Gymmet, släng dig i väggen. Var uppe och klättrade tre gånger förutom att halande i tamparna. Det enda jobbiga idag är händerna. En del tampar är så indränkta i tjära att man måste verkligen dra loss händerna efter en halning. En av killarna har riktigt stora blåsor och en del som har gått upp till öppna köttsår.

Vaktbyte och lunch bestående av stekt fisk, potatis, skagenröra och fantastisk sallad. Kockarna Kennet och Poul är fenomenala till att göra god mat. Har tagit för vana att tacka dem efter varje måltid. Maten är verkligen en av de saker som får en att må bra här ombord. När man har slitit fysiskt hårt i fyra timmar är det rent himmelskt att få äta.

Somnade uppe på däck efter kaffet trots att midskeppsvakten drog i tamparna och hojtade för glatta livet. Jag har fått en speciell arbetsuppgift: att skriva med sirliga bokstäver på två dörrar. På den ena skall det stå ”nödgenerator”. Precis när jag skulle börja visade det sig att Björn ville bli klippt. Leta sax, han tar fram dammsugaren och vips är det som om man är hemma. Björn vill nämligen vara snygg och fin tills vi kommer till Karlskrona. Han är nöjd och jag är nöjd.

Åter dags för mat och sedan ett parti backgammon med Olle. Han vinner men jag skall ha revansch. Klockan har hunnit bli 19:30 och det är snart dags för uppställning. Undrar vad de ansvariga och vädret hittar på för oss.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there



Tisdag 19 augusti 15:12

Igår, efter lunch och städning, satte jag upp hängkojen och la mig. Att vara ute till havs tar mer på kroppen mer än man tror. Dessutom arbetar man hårt rent fysiskt också förutom all information som vår mastskeppare stoppar i oss hela tiden. Men till det är också Björn skyldig. Idag har han haft en genomgång med oss om tjäror, oljor och lösningsmedel. Han berättar också om när de på förra resan, i Kina, hade tagit ner alla segel för att tjära in alla tampar och snören. Det hade visat sig att det inte fanns tillräckligt med folk så Björn hade kontaktat en lokal sjöbefälskola för att höra om de hade folk som skulle kunna tänka sig att hjälpa till. Ja visst och självklart hade de sagt men på ett villkor. Om Björn och JoLeif kunde tänka sig att hålla ett föredra.

Där kommer de båda sjöbusarna, duktigt förberedda med PowerPoint presentation, in i en sal full av 500 personer som stående applåderar våra pojkar. Till slut får de i alla fall i ihop 28 personer som står och penslar tjära för glatta livet.

När vi sömntutor blev väckta av midskeppsvakten vid sextiden kände jag mig precis lika trött som när jag la mig men det var bara att masa sig upp, äta middag och sedan byta om till vaktuppställning 20:00. Vädret hade varit soligt och varmt när jag gick och la mig men nu började molnen torna upp sig. Kaptens order är at vi skal reva förmärsen. Problemet, som jag ser det men naturligtvis inte Dagge (mastskepparen) är att det nu har blivit mörkt. Han tycker det är bra att vi får träna klättring och segelarbete i mörker för då blir det lättare när man gör det i dagsljus. Hmmmm…..

Det är mycket dra i tamparna. Händerna är rätt utslitna vid det här laget av att huden fastnar i de tjärade tamparna. Handskar är uteslutna med tanke på att de kan fastna och därmed utgör en säkerhets risk. Säkerheten är man noga med. Huden växer ut igen. Det börjar regna ganska kraftigt, tycker i alla fall en landkrabba som jag, så innan vi skall börja klättra tar alla på sig regnställen. De är gjorda av något hårt plastaktigt material som är super bra när det regnar men som är så fasansfullt stelt så när vakten rör sig framåt ser vi ut som oranga pingviver gungandes fram och tillbaka. Jag känner att mina arm och benmuskler börjar svika mig och känner inte att klättra i masten är något jag borde göra. Så jag byter med Frank som är backis för tillfället.

Det är dags att ta fram 22 fika så jag tar mig ner i köket för att till min fasa upptäcka illamåendet komma efter bara några minuter. Det är många illamående människor den här kvällen vilket gör att andra får arbeta dubbelt så hårt men alla är fantastiskt förstående och omtänksamma vilket gör hela upplevelsen mycket lättare. Midnatt, vaktavlösning och hopp i bingen. Alla somnar fort den här kvällen.

Vid dagens första pass blir jag tilldelad att gå vakt. Det innebär att fyra personer delar på jobbet som brandvakt, utkik, 2:e rorsman och 1:e rorsman i den ordningen. Brandronden går man varje halvtimme och då skall alla skrymslen och vrån tittas till. Utkiken sitter i fören och håller utkik efter faror för rapport till styrman, och rorsmännen styr med hjälp av den stora ratten. Som sagt, säkerheten är högt prioriterad. Det är inte som på 1700-talet när 120 man fick mönstra på eftersom man kallt räknade med att bara 80 skulle klara den 18 månader långa resan. Många dog av skörbjugg och färskt vatten kunde man kanske bara få tag på var 6-7 månad. Stillastående vatten som legat i tunnor i flera månader lär stinka oerhört. Därför hade man snaps med sig. På den tiden var styrkan på den bara som dagens starkvin. Det var inte till för att festa på utan för att desinficera vattnet. 2 delar vatten 1 del sprit. Nu tillverkar man sötvatten genom en avancerad osmostisk process när vi är till havs.

Vi går av vår vakt men får bara en halvtimme på oss att äta lunch för sedan skall vi hjälpa styrbordsvakten att slå. Det krävs extra mycket folk man skall göra en stagvändning. Då går man alltså upp mot vind och brassar segel. Det här är en mycket förenklad version av hur det hela gick till. Utförlig version kan säkert fås av Björn.

Nu är det vila som gäller. Spel, gitarrer och dagböcker kommer fram. En del gör också underhåll på båten. Man umgås eller tar tid till sig själv. Helt efter eget val. Midskeppsvakten har jag inte sett så mycket av annat än när då arbetar för då är jag ledig. En del går man om andra får man tillfälle att prata med. Här får alla verkligen visa vad de går för. Vilken personlighet man har. Pernilla, vår styrman, kom och presenterade sig för oss, babords vakt, igår. Vi är ju lite beroende av varandra de timmar vi arbetar. Resten av tiden är vi som en liten familj. Här går varken att dölja sitt dåliga humör eller sin säckiga pyjamas. När 14 man skall gå och lägga sig i kojerna på en yta av 15 kvadratmeter gäller det att både vara smidig och inte fundera så mycket på om håret ligger rätt.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there




Måndag 18 augusti 13:32

Babords vakt gick av 12:00 och alla rusar ner till kanondäck för att äta lunch. Vi blev purrade 07:00 av en vänlig själv som berättade för oss om väderförhållanden, allmänna läget på båten och lite annat trevligt innan han berättade att efter att ha räknat till tre skulle han tända ljuset. Ett, två tre .. och det blev obarmhärtigt ljust. Jag som ligger i hängkoj 9 har en lampa 10 cm från ansiktet. Igår kom det till 4 nya jungmän till vår vakt så nu är det fullt manskap i vakten. De blev ”sjanghajade” i Kalmar och bestämde sig mer eller mindre på stående fot.

Snabb frukost för att sedan ha uppställning runt capstan. Gångspelet kallas det också. Babords vakt som skall gå på och styrbords vakt som har arbetat mellan 04:00 och 08:00. Kapten och övrig fast besättning presenterar sig, brandövning och allmän genomgång.

Det är 14 plus grader och jag är den enda som har valt kortbyxor men fyra lager på överkroppen. Och naturligtvis sele på. Mycket halande i olika tampar under ett par timmar för att förbereda för att hissa segel. Ännu mera dra i tampar, seglet vill inte riktigt fälla ut sig så jag och Jonna får i uppdrag att klättra upp och hjälpa till. Förra gången jag var uppe i riggen var vi fast förtöjda i hamn, det blåste och regnade småspik men det kändes jättebra.

Den här gången är vi ute till havs och det gungar lite när vi klättrar upp. Det är helt klart mera ostadigt och som JoLeif mycket riktigt har påpekat för oss gäller det att använda sunt förnuft. I selen sitter det två korta linor med karbinhake i varje ända. Aldrig haka fast sig i båda samtidigt, men alltid se till att haka fast sig utom när man klättrar rätt upp till olika avsatser. Sunt förnuft.

Nu har jag varit ombord i två dygn och alla begrepp snurrar runt i skallen. Många snören och tampar är det och jag har inte en aning om vad de heter så jag känner mig lite onyttig. Är beroende av att jag hela tiden får instruktioner. Men Dagge, vår mastskeppare, och hans assistent, Andy, är helt fantastiska. De är lugna, ger pedagogiska instruktioner och uppmuntrar oss hela tiden att fråga om det är minsta lilla vi inte förstår.

Igår var en otrolig kväll. Vid nio-tiden på kvällen skulle vi ge oss av men innan vi verkligen gjorde det var det en ganska lång med väldigt speciell procedur vi gick igenom.

Full mundering på, all manskap fick ställa upp sig mot relingen där vi kunde se alla Kalmarbor stå och titta på oss. Det hade redan hunnit bli mörkt och det regnade men ändå stod de där. Manskapet fick gå ner på kaj och ställa upp sig på rad där kommunchef, kapten och andra dignitärer tog oss alla i hand, tackade för vårt besök i Kalmar och önskade oss en bra fortsatt resa. Blixtarna riktades mot oss och känslan av att något stort var på gång fatta tag i mig. Förtöjningstamparna lossades, drogs in och vi var iväg. Lotsen kom ombord, folk på kajen vinkade och så sköts åtta skott till salut. Oh… Mäktig känsla.

Uppställning vid capstan och det var första gången alla vakterna samlades. Det är vi som skall se till att Götheborg lever ,fungerar och tar oss vidare till nästa hamn. Nu skall ankaret hissas ännu högra och sättas fast. Det heter något speciellt och jag har säkert lärt mig det efter nästa hamnstopp.

Nu sitter vi på väderdäck och vilar efter maten och städningen på kanondäck. Dagge håller på med sin hobby, göra en skräddartalja, två spelar gitarr och sjunger och starbordsvakten håller på att dra i något snöre medan deras mastkeppare, JoLeif, sjunger What shall we do with the drunken sailor för full halls för att de skall hålla takten.

Jag skall gå bort till Torben, överstyrman, och ge honom lite text och bilder till SOIC.se och sedan skall jag nog sätta upp hängkojen. Tröttheten börjar göra sig påminnd.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there


Lördag 16 augusti 22:29

Vid kajen, när klockan är halv tio på morgonen, är det redan fullt med folk runt och på skeppet. Människor har samlats runt smeden som är i full gång, utställningstältet är fullt och första visningen ledd av Jonathan är i gång på skeppet. Och jag som precis har ätit frukost..

Å, hej, skall du vara med?, Men, vad roligt att se dig igen! Är du här igen!! Så låter det när jag står där och lyssnar.

Midskepp 04-08 och 16-20
Babord 08-12 och 20-24
Styrbord 12-04 12-16

Så ser vaktschemat ut när vi är till sjöss. Annat är det när vi är i hamn.

Jonathan berättar för oss på genomgången om våra vakter, lite historia och naturligtvis säkerhetsreglerna. Mycket som skall kommas ihåg för vi skall som jungmän även vara guider ombord. Idag är det min vakt, babords vakt, som arbetar dygnet lördag 08:00 till söndag 08:00. Guidning, kök, städ mm. Jag och Lasse skall hjälpa till i köket. Vi är ”backis”. Det innebär att vi får städa upp efter dagens aktiviteter, ta fram kvällsfikan vid 22:00 och så skall vi ”purras” (=väckas av nattvakten) 06:15 för att hjälpa Haidi och kockarna ta fram frukosten som skall vara klar 07:00.

På eftermiddagen blev vi tilldelade två par t-tröjor (som man får behålla), ett par kortbyxor, ett par långbyxor, en tjockare tröja och sedan vid behov kommer vi att få regnkläder också. Jag förutsätter att de inte skall behöva användas.

Fantastiskt vad mycket man kommer ihåg när det krävs egentligen. Jonatan berättade ju för oss en del om båten och det mesta hade faktiskt fastnat insåg jag när jag stod på däck och pratade med våra gäster. Alla har varit fascinerade av båten. Och det med rätta. Men det mest fantastiska är egentligen alla människor ombord som gör allt det här möjligt. Ett sådant engagemang! Unga och gamla, en del som jag nybörjare och andra som berättar om resan för två år sedan till Kina. ”Kommer du ihåg när vi var i Indien ….” Ja, nog får jag lust att anmäla mig till nästa Kina resa som, enligt säker källa, skall gå av stapeln redan 2009.

De sista besökarna släpptes ombord vid åttatiden på kvällen. Vid nio var min vakt igång med städning av kanondäck och övre däck. Sen skyndade vi oss ner till skansen för att sätta upp våra hängkojer. Ett pyssel må jag säga. Det är alltså en hängmatta som, om man nu får tag på lyxvarianten, har en stor ficka hela vägen där man stoppar in ett liggunderlag för att få lite stadga. Sen skall den hängas upp och surras fast med knopar som förhoppningsvis skall hålla hela natten. Vi får väl se imorgon bitti om någon har dunsat ner i golvet under natten. Sen skall allt det här plockas ner varje morgon och upp varje kväll. Trångt och varmt. Det finns filtar men frågan är om det kommer att behövas. Ytan är begrensad och många är vi som delar på utrymmet. Vi får väl se. Jag rapporterar om några timmar.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there

Lördag 16 augusti 08:19

Efter jag hade varit vid båten igår gick jag tillbaka till hotellet. Borde egentligen lagt mig med en gång men med tanke på hur högljutt det var utanför tog jag till mig de det säger längre västerut. ”If you can’t beat them, join them.” Satte mig på serveringen utanför och tog en öl. Ett bord bort sitter ett gäng pojkar som definitivt var i behov av att lära sig lite vårdat språk och hur man uppför sig. Tankarna gick till de löpsedlar jag läst om osnutna rikemans barn som dricker skumpa och väsnas i Båstad under somrarna. Har Kalmar blivit det nya Båstad för landets Brats?

En halvtimme senare har jag både hört historien och druckit öl med gänget. Här sitter jag alltså och samspråkar med ett gäng 20-åringar om livet. Det är Martin och Sara som sitter kvar när de andra drar vidare. De älskar sitt Kalmar , kommer aldrig att flytta härifrån och trots sitt ungdomligt burdusa sätt visar de empatiska sidor som gör att jag får hålla i mig för att inte krama om dem. Ungdomar med en härlig framtidstro. Dags för mig att gå ”hem” och för dem att dra vidare

Klockan två på natten stängde allt runt torget och lugnet lägrar sig. Långt innan klockan skall ringa vaknar jag. Dusch, frukost och så skall jag vandra i väg. Det har regnat under natten och luften är fuktig men varm. Pratar med en kvinna som berättar att hon och hennes man har kommit hit för att titta på fartyget. Hi hi, och jag skall få segla med henne.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there

Fredag 15 augusti 21:21

Där ligger hon. Vacker, ståtlig och nästan med värdighet.

Det märks att Kalmar ligger på sydligare breddgrader. Tåget anländer 20:36 men redan är det mörkt här. Frimurarehotellet, där jag har bokat rum, ligger två minuter från stationen och med entrén mot torget. Mitt rum ligger också mot torget inser jag när jag ser ett tvåpack öronproppar plydligt liggande på nattduksbordet.

Det kryllar av små mysigt belysta uteserveringar belägrade av helglediga människor. Jag tar mig med raska steg till Götheborg för att ”hälsa” och träffa Kristin som är PR ansvarig.

Man har ställt upp ett utställningstält som trots den sena timmen är välbesökt av intresserade. Landgången till båten, jo de kallar henne för båten, är avspärrad med kravallstaket men där innanför är det full aktivitet. Kristin kommer ner och berättar att hon sedan 16 maj, då Götheborg gav sig av från hemmahamn, äntligen har fått åka hem några dagar under tiden Götheborg gjorde sin 11 dagar långa seglats till Kalmar. Hon hade alltså inte varit hemma på tre månader. Genast blir jag insläppt i gemenskapen bland manskapet. Repliker flyger mellan oss och jag får tillbaka känslan av att de nästkommande tre veckorna kommer att bli en underbar upplevelse. Kameran vibrerar i väskan och väntar på att få användas.


Imorgon händer det. Då börjar mitt äventyr.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there




Fredag 15 augusti 17:34

Well, well, då är man i väg.

Tåget från Göteborg till Kalmar visar sig vara av den inte så moderna typen. Det innebär att det är fullpackat med folk, ingen restaurangvagn och inget Internet. Och så stannar det vid precis varje mjölkpall. Hmmm… Ungefär som förr i tiden.

Hängde en stund på centralen och insöp känslan av att påbörja en resa. Det är alltid lite speciellt att se människor förväntansfullt titta på sina biljetter och leta efter rätt perrong. Sista sekunden inköpen som skall göras eller fikan som måste fikas. Hade varit hos vännen Jane för en kram och överlämnande av viktiga dokument och telefonnummer.

Natalie och Anton kommer som avtalat för att vinka av mig. De är härliga! Två unga människor som har en massa äventyr framför sig . Anton skall åka jorden runt med början tisdag och Natalie skall iväg och arbeta på Mallorca med början lördag. Sen sammanstrålar de i gamla Svedala strax före jul. Då är planen att de skall flytta ihop i en gemensam lägenhet. Aaahhh …. Är de inte underbara!!!

Träffade en av Natalies gamla (ha ha) klasskamrater Anna. Lilla Anna som jag har följt sedan hon var en liten tvärhand hög med runda kinder och spjuveraktiga ögon. Nu en lång, vacker kvinna som skall läsa en kurs på universitetet. Vänta lite! Stopp! Vart tog åren vägen?

Det enda som får mig inse att åren faktiskt rullar på är höften som gör ont och som inte vill ge med sig trots medicinering. Annars är jag fortfarande lika nyfiken på livet och kan ännu låta mig överraskas av det som finns runt hörnet. Livet erbjuder så mycket och jag har möjligheten att vara med. Jag har köpt biljett och tänker utnyttja den utan dåligt samvete.

En fika med ungdomarna där allvar och skoj blandas om vartannat. Har ni betalat tilläggsförsäkringen när ni nu skall vara borta mer än 45 dagar, var rädda om er, se till att njuta av era resor, ta massor med bilder och njut av era resor. Anton skall skriva på Resedagboken, Natalie skall nog blogga och jag är redan igång. Ja, men då träffas vi i Cybern, min älskade ungdomar.

Märkligt, alla i min ålder och äldre kommer väl ihåg historierna om barn som ringde hem på sprakande linjer får fjärran länder ,så som Frankrike, och bad föräldrarna faxa pengar via banken. Nu är det annat som gäller.

Anton är underbar som bär min tunga fotoväska, Natalie och jag går hand i hand och njuter av varandra på väg till tåget. Sen kramas vi, hon håller undan mig lite försiktigt och tittar utforskande i mina ögon. Nej, säger jag. Jag skall INTE gråta den här gången. Hon tittar tvivlande på mig men den här gången är jag uppriktigt ärlig.

Varför har jag alltid gråtit vid avsked? Tror att det egentligen handlar om den egna rädslan. Att inte få vara nära den man tycker om, tänk om det händer något eller hur skall jag klara mig utan dig….. Fast egentligen borde man skratta av glädje när man skiljs åt. Glädje över att den som reser iväg kommer att få uppleva ,komma hem berikad och därmed också berika mig.

Till mina barn: jag älskar er
Och till er andra: Be careful out there